Inget mail idag heller. Inget brev på posten idag heller. Jag blir så trött och irriterad. Nej rättelse - jag är seriöst riktigt förbannad.
Nu börjar jag misströsta ang jobbet seriositet. De hör ju aldrig av sig - jag har skickat in kontraktet osv - skulle i teorin ha påbörjat mitt arbete redan i måndags förra veckan enligt kontraktet. Jag har känt stanken av död hund hela tiden, och nu börjar jag misstänka att jag haft rätt hela tiden. Nåja, har mailat dem och snällt och vänligt frågat vad det är som händer utan att låta otrevlig eller desperat, och får jag inget svar tills fredag vet jag att något är skumt och då tar samarbetet slut oavsett vad.
Det var så här iaf:
Sökte jobb som "webredaktör" på en sida för lokalnyheter (alla exakta uppgifter avslöjar jag offentligt i helgen). Skulle skriva lokalnyheter - fick jobbet - fick hemskickat kontrakt att skriva på, mailade lite frågor om det hela. Jobbet är 100% provision - får pengar för sålda annonser inom mitt team. Jag säljer inga annonser, utan skriver artiklar som ska locka annonsörer att vilja annonsera. Ett slags uppdragstagar-jobb utan anställning. Jag var med på det mesta och kände att jag inte hade något att förlora. Men, så mailade jag in en snällt formulerad begäran som löd så här som jag misstänker kan ha avslöjat något ruttet:
Hej, jo jag skulle även gärna få på pränt en kopia med underskrift av uppdragsställaren som visar att jag får den överenskomna provisionslönen. Jag har postat in ett kontrakt till er med min underskrift som visar min part åtaganden och skyldigheter, men jag vill ju gärna ha en kopia själv mer er underskrift.
En rimlig begäran att ställa eller hur? Inget otrevligt alls eller hur? Annars kan jag ju inte veta att jag får en lön ens när det säljs en annons och jag kan se att den dykt upp på sidan och allt. De kan ju blåsa mig på en massa jobb från min sida annars. Jag har ju liksom ingen anledning att ta deras ord som tillräckligt när de kräver underskrift för mig. Vad tror dem att jag är? Enfaldig och livegen? Jag är ju inte anställd av dem, jag är uppdragstagare, jag MÅSTE ju för min egen skull då verkligen seriöst se till att alla papper stämmer. Jag tycker inte det var en konstig fråga alls - men jösses som de bara försvann efter jag skrev det till min lokala chef. Jag har inte hört något sen förra måndagen. Mailade dem igår igen och frågade om de fått mitt kontrakt och om det var några frågor.
Jag har som sagt varit inställd på fula fiskar hela tiden, med tanke på den läsning jag fann om dem på nätet efter lite googlande. Så besvikelsefaktorn är redan avklarad - i need no comfort - only satisfaction. Däremot behöver jag kanske ett tjuder och datorförbud i en månad tills jag lugnat ner mig - för gudars skymning vad jag tänker ge dem publicitet på mina bloggar om de försöker blåsa mig nu, pga en obekväm fråga som kanske avslöjade deras bluff. Åh, jag kommer smutskasta dem på ett sätt de aldrig någonsin kunde tro. Och om det visar sig att chefen är den där människan som nätet rapporter säger, en person som hotar kritiker osv, då ska han få smaka på uthängning. Då ska jag inom ramen för vad som är lagligt hänga ut firman och honom och de ska aldrig någonsin kunna sätta in en jobbannons på AMV igen tex, för då tänker jag snacka med arbetsförmedlingen och kräva att de upphör med sitt samarbete. Jag är rädd att chefen för firman - namn kommer i bloggen på fredag - är en riktig haverist, en riktig skojare som tror att han kan snacka omkull allt och alla. Och när inte det går, hota. Men vet du, hot biter inte på mig, och är det något en reklamsäljande firma inte tål är det dålig publicitet. Jag kommer maila ALLA firmor som gör reklam hos dem och berätta min historia. Jag kommer maila ALLA jobbfirmor som de rekyterar från. Jag kommer BLOGGA sönder och samman deras rykte om de försöker slingra sig undan mig - jag har nämligen något som de inte har: Gott om fritid att fylla ut med den goda gärningen att stoppa upp deras blufffirma. Är det något man inte ska göra med mig - är det att mucka med mina känslor och tro att man kommer komma undan det. Jag är som en rabiessmittad terrier när nån försöker trampa på mig. Jag tror inte på förlåtelse när man blivit våldförd på - jag tror på hämnd och upprättelse och SEN ett lugnat sinne. Den som säger åt mig att det är bättre att bara låta det vara, eller lugna ner sig kan få vara ett luder om den vill, men jag är ingens trasdocka - jag biter igen om man biter mig. Jag är läraren, inte den lydige eleven. Jag vet av mycket gammal och bitter erfarenhet hur det känns att bli trampad på och INTE ha möjligheten att få säga sitt och ge igen och jag har som mantra att aldrig låta det ske igen - aldrig någonsin igen. Kan jag ta strid - ska jag ta strid. Hämnden är inte bitterljuv - den är 100% ljuv och välbehövlig för den egna hälsan eftersom det oförätt som drabbar en som man bara bunkrar upp inom sig, kommer förtära och äta upp ens självförtroende. Bättre en intensiv kamp än flera års långdragen ångest över att man blev trampad på. Jag må vara lite okristen som gillar vedergällning, men så tror jag faktiskt att NTs vänd andra kinden till är mer intellektuellt än emotionellt sant. Mer en orealistisk princip att sträva mot, än något som man bör tillämpa för att må bra. Man mår inte bra som människa av att inte få ge igen. Möjligen att de människor som ligger långt ner på flockens alfabetiska rangordning tål skit per definition. Nämligen omegan, vilket uppenbarligen är det kristna idealet och som skulle ju gå under annars om den inte bara kunde svälja allt skit som kastas ner på den - men inte en sån som mig - jag är ingen omega bara för att jag är arbetslös - jag är en typisk alfapositionsaspirerande beta-hanne. Och ja, jag är arg, för jag märker hur nåns penis har börjat leta sig mot mitt rövhål. Inte för en kärleksstund, utan för att försöka dominera mig - men GLÖM DET.
Jag vet jag vet - Jag kanske stirrar upp mig i onödan nu, kanske föreligger en massa saker bakom att de inte hör av sig, kanske är chefen sjuk i flunsan bara och firman är så usel att den inte har nån som sköter korrespondensen vettigt… Vad vet jag, tusen och en sak kan vara orsaken och jag är ju lite paranoid av mig - men det är lika bra att förbereda sig för strid. Det är min natur som INTJ att förbereda mig inför alla möjliga och omöjliga scenarion. Jag kan inte hjälpa det. Lägg därtill ett uselt tålamod och en pitbullmentalitet och det är som gjort att jag stirrar upp mig kring saker - även i onödan. Men…
Heller överförberedd än oförberedd.
Hellre arg i onödan än oförberedd överrumplad och ledsen.
Hellre en vårdslös krigare än ett naivt rövknullat luder.
Om jag har fel och allt beror på ett missförstånd är det jag som kommer bli glatt överaskad = vinst för mig. Om jag har rätt är det jag som INTE står med byxorna nerdragna och puckat väntar på lemmen utan har saxen förberedd för lite grov omskärelse av min oförättare. = Vinst för mig.
/Dagens haveristblogg 
- nu ska jag skriva lite om danskar och norrmän på argumentum istället.
